Ingrid Bergman var dotter till konstnären och fotografen Justus Bergman (1871–1929) och Friedel Adler (1884–1918). Modern var född i Kiel[4] i Tyskland och föräldrarna ingick äktenskap 13 juni 1907 i Hamburg. 1908 födde hon en dödfödd son och några år senare fick de ytterligare ett barn, som dog efter några veckor, så Ingrid Bergman var deras enda överlevande barn. Vid tiden för hennes födelse var de bosatta på Strandvägen 3 - i kvarteret närmast intill Kungliga Dramatiska Teatern - där Justus Bergman även drev en fotoaffär. År 1918 avled modern i gulsot.
I faderns fotoateljé väcktes hennes intresse för foto och film – något hon själv livet igenom ägnade sig mycket åt som fritidsintresse – och hon älskade att som barn få klä ut sig och agera modell framför kameran. 1929 när hon var 13 år blev Ingrids tillvaro helt omkullkastad, då fadern också dog och hon tvangs flytta till sin ogifta faster, Ellen Bergman. Året därpå dog även fastern och hon flyttade till en farbror, Otto Bergman, och dennes hustru Hulda.
Efter att den svenska filmen Intermezzo visats i USA där Ingrid Bergmans nordiska skönhet uppmärksammades kontaktades hon av Hollywood-producenten David O. Selznick, som erbjöd henne ett filmkontrakt. Så 1939 kom Ingrid Bergman till Kalifornien och spelade in den amerikanska versionen av Intermezzo, med Leslie Howard i rollen som professor Brandt.
Bergman gjorde snabbt ett stort intryck på såväl den amerikanska som den internationella filmpubliken[6] som uppfattade henne som en ovanligt naturlig, sund och okonstlad skönhet. Hennes popularitet steg i rasande takt och med rollen som Ilsa Lund i Michael Curtiz film Casablanca1942 blev hon en stor internationell filmstjärna.
Bergman inledde en flerårig hemlig kärleksaffär med den världsberömde fotografen Robert Capa.[7]
I slutet av 1940-talet började Ingrid Bergman känna en växande leda vid det fabriksmässiga filmarbetet i Hollywood och sökte kontakt med den italienske filmregissörenRoberto Rossellini, vars starka, neorealistiska filmer hon fascinerades av och hon kände att det var den utmaning hon som skådespelare behövde.
Italienåren och senare karriär
Bergman och Rossellini inledde ett förhållande samtidigt som hon fick en roll i hans film Stromboli (1950). Båda var redan gifta och deras kärleksaffär blev en stor internationell medieskandal, som orsakade henne omfattande problem yrkesmässigt, eftersom ingen i Hollywood vågade ha med henne att göra. I USA höjdes till och med krav på "bannlysning" av alla hennes filmer och senatornEdwin C. Johnson höll 14 mars 1950 ett långt anförande i USA:s kongress om den skådespelerska han tidigare sett som ett föredöme, men nu i stället såg som en depraverad kraft i "det ondas tjänst". Han yrkade på att hon skulle förvägras vidare inresetillstånd till USA.[8] Hon valde att inte heller återvända dit förrän flera år senare. Paret fick sonen Roberto Ingmar Rossellini och senare tvillingarna Ingrid Isotta Rossellini och Isabella Rossellini.
Brevet till Rossellini
”
Bäste Mr. Rossellini,
Jag har sett Era filmer Rom – öppen stad och Befriande eld och uppskattade dem väldigt mycket. Om Ni behöver en svensk skådespelerska som talar flytande engelska, som inte har glömt sin tyska, som inte är särskilt bra på franska och som på italienska bara känner till "ti amo", är jag beredd att komma och spela in en film med Er.
„
– Ingrid Bergman
Rossellini vägrade att låta henne arbeta med andra regissörer än sig själv, vars produktioner varken konstnärligt eller ekonomiskt blev framgångsrika. Men då den världsberömde franske regissören Jean Renoir erbjöd henne en annorlunda komediroll i Elena och männen (1955) lättade han på förbudet. Samtidigt inledde Rossellini under en filminspelning i Indien en kärleksaffär med en indiska, varpå skilsmässan blev ett faktum 1957.
Med rollen som Anastasia i filmen med samma namn (1956) i regi av Anatole Litvak fick hon sin andra Oscar, men valde att inte själv komma till prisceremonin i USA, så priset mottogs av Cary Grant å hennes vägnar. År 1960 fick hon även en stjärnutmärkelse på Hollywood Walk of Fame.
Åren 1958–1979 var Ingrid Bergman för tredje gången gift, den här gången med den svenske men internationellt verksamme teaterdirektören Lars Schmidt. Hon spelade ledande roller i ett par av hans teaterproduktioner och tillbringade somrarna på hans privata ö Dannholmen i den bohuslänska skärgården utanför Fjällbacka.
Ingrid Bergman återvände till SF 1964 för rollen som Mathilde Hartman i Smycket, vilken ingick i episodfilmen Stimulantia, som hade premiär 1967.
Hösten 1977 gjorde Ingrid Bergman rollen som den världsberömda pianisten Charlotte i Ingmar Bergmans film Höstsonaten.
Bergman gjorde överraskande ytterligare en sista roll, likaledes ett av hennes realistiska livsporträtt, i tv-filmen En kvinna kallad Golda, i vilken hon spelade Israels tidigare premiärministerGolda Meir. Filmen spelades in 1981 och visades för första gången i amerikansk teve i april 1982. Rollen som Golda Meir gav henne postumt en Emmy Award och en Golden Globe Award.
Ingrid Bergman avled i London på sin 67:e födelsedag 1982, efter en tids sjukdom (bröstcancer). Hon gravsattes med sina föräldrar på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[9] Merparten av hennes aska ströddes dock i havet vid Dannholmen utanför Fjällbacka.
Eftermäle
I Fjällbacka är en byst rest till Bergmans minne och det lilla torget vid hamnen är döpt till Ingrid Bergmans torg.
Ett flertal dokumentärfilmer och tv-program har gjorts om Ingrid Bergman genom åren, bland annat med medverkan av hennes dotter Pia Lindström. Till 100-årsminnet av hennes födelse hedrades Ingrid Bergman på Filmfestivalen i Cannes 2015, där hennes ansikte prydde festivalaffischerna och Stig Björkmans tvåtimmars dokumentärfilm Jag är Ingrid premiärvisades. Denna dokumentärfilm, som sedan visades på SVT 27 december 2016, innehåller en mängd tidigare ovisade privata smalfilmer tagna av henne och familjemedlemmar samt bygger till stor del på hennes egna dagboksanteckningar.
Den 20 augusti 2015 utgav svenska Postnord och amerikanska US Postal Service några svenska respektive amerikanska frimärken till 100-årsminnet av Ingrid Bergmans födelse.[11]
År 2017 sattes en musikal upp på Östgötateatern om Ingrid Bergman. Handlingen kretsar kring tiden för uppbrottet från Petter Lindström och dottern Pia, förhållandet med Roberto Rosselini och dess konsekvenser. 2020 sattes den upp för andra gången i omarbetad version på kulturhuset Spira i Jönköping[12][13]
Ingrid Bergman tilldelades och nominerades till en stor mängd internationella priser för olika produktioner, samt några förtjänstutmärkelser. Här nedan följer några av dem.
^Karl E. Hillgren: "Allt för Ingrid och för Sverige", Tidningen Se nr 26, 1948, sid 1 och 14-17. Åhlen & Åkerlunds, Stockholm 1948. Läst 6 augusti 2018.
Laurence Leamer, As Time Goes by, The Life of Ingrid Bergman, 1986.
Donald Spoto, Notorious, 1998.
Aleksandra Ziolkowska-Boehm, Ingrid Bergman prywatnie, Warsaw: Proszynski, 2013, ISBN 978-83-7839-518-8.
Aleksandra Ziolkowska-Boehm, Ingrid Bergman and her American Relatives, Lanham, MD: Hamilton Books, The Rowman @ Littlefield Publishing Group, 2013, ISBN 978-0-7618-6150-8.