9 juni 1809 (Statsminister för utrikes ärendena) 20 mars 1876 (Minister för utrikes ärendena)[1] 1 januari 1975 (Statsråd och chef för Utrikesdepartement)
Utrikesministern är inte bara departementschef, utan är även chef för hela utrikesförvaltningen och det är dit svenska diplomater och ambassadörer i utlandet rapporterar. Som myndighetschef omfattas inte utrikesministern av det generella förbudet mot ministerstyre, och är den enda av de svenska ministrarna som har denna ställning[förtydliga].
Historik
År 1791 inrättade Gustav IIIKonungens kabinett för den utrikes brevväxlingen som var en föregångare till Utrikesdepartementet och hade en kabinettssekreterare som chef.[2] Som en följd av 1809 års regeringsform inrättades ett svenskt statsråd (regering) vars två förnämsta medlemmar var justitiestatsministern och utrikesstatsministern. Utrikesstatsministern formella titel var statsminister för utrikes ärendena och han var chef för kabinettet för den utrikes brevväxlingen. Hovkanslern var utrikesstatsministerns biträdare från 1819 till 1840 då hovkanslerämbetet avskaffades.[3]Lars von Engeström var den förste som innehade ämbetet utrikesstatsminister och är också den som innehaft det under längst tid (15 år). I samband med departementalreformen 1840 bytte kabinettet namn till Utrikesdepartementet.[4] Utrikesstatsministern fortsatte som chef och departementets högsta tjänsteman var kabinettssekreteraren. När ett särskilt statsministerämbete infördes 1876 fick utrikesstatsministern titeln minister för utrikes ärendena, i dagligt tal utrikesminister. Utrikesministern högre status markerades dock genom att denne var den enda vid sidan av statsministern och riksmarskalken som tilltalades ”Ers excellens”.[5] Detta privilegium togs bort i samband med 1974 års regeringsform, då också den formella titeln ändrades till statsråd och chef för utrikesdepartementet.
”
§34 Statsministern och Ministern för utrikes ärendena innehafve rikets högsta värdighet, och Statsråden den närmaste derintill. Ledamot af Statsrådet må icke tillika annat embete utöfva, ej heller några inkomster deraf uppbära. Justitieråd må ej tillika annat embete innehafva eller utöfva.
„
– §34, 1809 års regeringsform i 1876 års lydelse[6]
Den sista utrikesstatministern, Oscar Björnstjerna (1872–1880), tilläts behålla sin statsministertitel fram till sin avgång 1880.[7] Således var Björnstjernas efterträdare, Carl Fredrik Hochschild (1880–1885), Sveriges första utrikesminister. Posten som utrikesminister var länge vikt för personer av adlig börd och den förste som frångick från denna oskrivna regel var Knut Wallenberg (1914–1917). Den första liberala utrikesministern var Albert Ehrensvärd d.y. (1911–1914), den första socialdemokratiska var Erik Palmstierna (1920) och den första kvinnliga utrikesministern var centerpartistenKarin Söder (1976–1978). Östen Undén har innehaft ämbetet under längst tid (18 år och 313 dagar, uppdelat på perioderna 1924–1926 och 1945–1962). Följande utrikesministrar har även varit statsminister: Gustaf Åkerhielm (utrikesminister 1889), Arvid Lindman (1917), Hjalmar Branting (1921–1923), Ernst Trygger (1928–1930), Rickard Sandler (1932–juni 1936 och september 1936–1939) samt Ola Ullsten (1979–1982) och Carl Bildt (2006-2014). En uppmärksammad svensk utrikesminister var Anna Lindh (1998–2003) som mördades i september 2003.
Från 20 mars1876, när statsministerämbetet formellt infördes, skulle titeln ändras till minister för utrikes ärendena (utrikesminister), men enligt en övergångsbestämmelse behöll innevarande utrikesstatsminister Oscar Björnstjerna sin titel till utgången av sin tjänstetid.
^ [ab] Utrikesministerämbetet infördes 20 mars 1876. Den sista utrikesstatministern, Oscar Björnstjerna, tilläts dock behålla utrikesstatsministertiteln fram till sin avgång 1880. Således var Björnstjernas efterträdare, Carl Fredrik Hochschild, Sveriges första utrikesminister.